Priset Årets alumn vid Örebro universitet 2010 går till Maliun Ali Hussein för att hon inspirerar unga människor till universitetsstudier och går mot strömmen genom sitt val av utbildning och yrke.
Hon är en förebild för många genom sin målmedvetenhet och sitt engagemang. Läs mer här
Har precis blivit intervjuad av Somaliweyn Radio. Och jag stressade som en dåre för att få de yngsta barnen i säng före intervjun för att inte bli störd och för att lyssnarna skulle slippa barnprat (i värsta fall skrik) i bakgrunden.
Det är en märklig upplevelse att stå hemma i vardagsrummet och bli intervjuad av någon som sen översätter på ett språk jag inte behärskar. Man ska vara kort och koncis och säga kloka
saker. Hoppas jag sa åtminstone något vettigt. Journalisten bad mig berätta om vad jag jobbar med i Somalilands Förening i Malmö, om vad boken Dumpad (om dhaqan celis-problematiken) handlar om, och hur jag ser på framtiden vad gäller den somaliska disasporan i Sverige.
Om jag ska välja ut något av det viktigaste jag ville säga var det att den somaliska gruppen i Sverige måste organisera sig i en stark riksorgansisation som företräder majoriteten av somalier. Jag tror verkligen att det är extremt viktigt att svesnksomalier har kloka företrädare som kan gå ut i media och informera svenskar om somalier och deras kultur, liksom somalier om Sverige och svensk kultur.
Jag kan säga att jag beundrar journalisterna på Somaliweyn. De är väldigt professionella och drivs verkligen av ett patos. Sen är jag väl part i målet eftersom de tycker den här bloggen är så viktig att de ständigt länkar till den med bild och allt. Men även innan jag började blogga brukade jag besöka Somaliweyn för att följa vad de rapporterar.
Det är oundvikligt att präglas av svensk kultur när man bor i Sverige. Att man tar till sig det svenska innebär däremot inte att man förnekar den somaliska kulturen. Man kan var både och, både svensk och somalier. Om detta skriver gästbloggaren Abdullahi Maxamed, 21 år, och student på Malmö Högskola där han läser om migration och etniska relationer.
Abdullahi Maxamed är dagens skribent och student på Malmö Högskola.
Det finns en uppfattning bland svenskar om invandrare som är både föråldrad och felaktig. I Sverige, som redan på 60-talet upplevde en stor arbetskraftsinvandring, ser man fortfarande invandrade turkar som turkar och inte som svenskar. Likadant med alla andra nationaliteter. En gambian i Sverige förblir gambian, en somalier förblir somalier osv. Och detta trots att många invandrar-ungdomar identifierar sig mer med svensk kultur än sin egen eftersom de är födda i Sverige eller har föräldrar som är födda i Sverige.
Men att vara till exempel svensk-somalier utesluter absolut inte det ena eller det andra utan handlar mer om att man har en fot i varje kultur. Det är enligt min mening omöjligt att leva i ett land under större delen av sitt liv utan att påverkas av landets kultur.
Min personliga uppfattning är att Sverige som land präglar unga somalier mer än vad Somalia gör. Många somaliska ungdomar som är födda i Sverige åker aldrig till Somalia, de talar mycket bättre svenska än somaliska och kan mer om det svenska samhället än det somaliska.
Nu menar jag inte att dessa ungdomar ser ner på somalisk kultur och sitt hemland. Det är andra faktorer som gjort att de mest av allt ser sig som svensk-somalier eller somalia-svenskar.
Jag är personligen väldigt präglad av svensk kultur. Jag talar till exempel mycket bättre svenska än somaliska. Och jag känner till mer om svensk kultur än somalisk. Detta är förståeligt om man ser till min bakgrund.
Redan på dagis sjöng jag ”Gubben i lådan”, tittade på ”Björnes Magasin”, mitt favoritprogram på
Bolibompa. Som liten planterade jag rödbetor, gick på styltor och gjorde snögubbar med mina kamrater. Den svenska kulturen blev en del av mitt liv redan i tidig ålder och har fortsatt att prägla mig. Det problematiska har varit att jag aldrig varit tillbaka i Somalia vilket har påverkat min förmåga att prata somaliska.
Det somaliska språket är väldigt säreget. Även om man talar somaliska bra nog för att göra sig förstådd, diskutera och föra en konversation är den fortfarande inte tillräckligt bra för att interagera med den äldre generationen eftersom de talar en mycket avancerad form av somaliska. Detta gör att många unga somalier likt mig själv kan hamna i situationer där de känner sig utstötta av vuxna somalier. I Sverige finns idag en stor klyfta mellan unga och äldre.
Personligen kan jag medge att det är väldigt frustrerande att befinna sig i ett slags moment 22. Jag kan ofta känna att jag varken passar in i det svenska samhället, trots att jag praktiskt taget är lika svensk som någon annan, eller i den somaliska folkgruppen eftersom jag inte talar tillräckligt bra somaliska, klär mig svenskt och för mig på ett sätt som är främmande för äldre somalier. Jag är ibland rädd att många äldre tror att man helt kommer att förlora sitt somaliska arv och sin muslimska tro om man tar till sig för mycket av det svenska. Men man kan vara svensksomalier och ändå stolt över sin somaliska bakgrund och bevara sin tro. Man måste inte bli sekulariserad för att man bor i ett sekulariserat land.
Min åsikt är inte att man ska glömma sin somaliska kultur. Man ska värna om den somaliska kulturen, seder, traditioner och bruk eftersom Somalia är vårt hemland. Men samtidigt måste vi inse att den svenska kulturen har en betydelsefull roll i mångas liv, speciellt för somaliska ungdomar som är uppväxta i Sverige. Jag önskar att den äldre generationen välkomnade den svenska kulturen i sina liv precis som vi ungdomar redan gjort. Det är inte motsägelsefullt att vara svensk-somalier utan endast en hyllning till den egna kulturen samtidigt som man inser att man är väldigt mycket präglad av den svenska.
Viva Somalia & Sverige!
————————————————————————————————
Här följer Abdullahi Maxameds text på somaliska.
Waa hubaal in dhaqanka iswiidhishku kugu yeelanayo raad mar haddii aad ku nooshahay Iswiidhen. Inaad wax ka qaadato dhaqanka iswiidhishku ma aha micaneedu inaad dhinaca isaga tuurto dhaqanka soomaaliga. Labada dhaqanba waad wada leedahay - waxaad tahay iswiidhish iyo soomaali labadaba. Arintaa ayuu wax ka qorayaa Cabdullahi Maxamed oo ah 21 jira iyo arday jaamacadda Malmö ka barta ”Haajirka iyo xiriirka qowmiyadaha”.
Waxa jira fikir gaboobay oo qaldan oo ay dadka iswiidhishku ka aaminsan yihiin dadka ajnabiga ah. Dalkan Iswiidhen, oo ilaa iyo 60-meeyadii dad badan oo ajaanib ahi imanayeen, ayaa wali dadka ajnabiga ee turkida loo arkaa iney yihiin dad aan aheyn iswiidhish balse wali ah turki. Sidaa oo kale ayaa ajnabi loogu arkaa dhamaan qowmiyadaha kale ee ku nool dalkan. Matalan qofka ka yimid Gaambiya ayaa waligii ahaanaya gaambiyaan, soomaali waligii waa soomaali iwm. Arinkan ayeysan waxba iska bedelin iyadoo dhalinyaro badan oo ajaaniib ahi ay in badan isu arkaan in dhaqanka iswiidhishka raad weyn ku leeyahay marka loo eego kan ay ka yimaadeen maadaama ay ku dhasheen Iswiidhen ama waalidkoodu ku dhashay dalkan.
Qofka dareemaya inuu yahay iswiidhish-soomaali ma aha micnaheedu wax kale ee waxa ay noqoneysaa in qofkaasi labada dhaqanba ku leeyahay lug. Waxaan u arkaa inaaney macquul aysan aheyn inaad ku noolaato dal inta badan noloshaada haddana uusan saameyn kugu reebin dhaqanka dalkaa.
Aragtideyda shaqsiyadeed ayaa ah in Iswiidhen dal ahaan ay raad ku reebeyso dhalinyarada soomaalida ah, in ka badan raadka Soomaaliya ay ku reebeyso. Dhalinyaro badan oo soomaali ah kuna dhashay Iswiidhen ayaan marna tegin Soomaaliya , dhalinyaradaa ayaa aqoonta ay u leeyihiin bulshada iyo afka iswiidhishka ay ka badan tahay tan ay u leeyihiin bulshada soomaaliga iyo af soomaaliga.
Ulama jeedo in dhalinyaradani iney yasayaan dhaqanka soomaaliga iyo dhulkooda hooyo. Laakin sababo kala duwan ayaa keenaya iney iyaga badankoodu isu arkaan iney yihiin iswiisdhish- soomaali ama soomaali-iswiidhish.
Matalan aniga shaqsiyan waxaa raad weyn igu reebay dhaqanka iswiidhishka. Afka iswiisdhishka ayaa igaga sahlan kan soomaaliga. Inta aan ka garanayo dhaqanka dalkan ayaa ka badan aqoonta aan u leeyahay dhaqanka soomaaliga. Tani ma aha wax la yaab leh marka la eego meesha aan ku soo barbaaray.
Bilowgiiba dugsiga xanaanada ayaan waxa ku heesayey ”Gubben i lådan”, waxan telefishanka ka daawanayey ”Björnes Magasin”, oo ahaa barnaamijka caruurta ee aan ugu jeclaa ee Bolibompa. Caruurnimadeydii waxaan beerayey bataati, waxan ku soconayey qoryo dhaadheer anigoo xiliga qaboobahana saaxibadeey la sameynayey qof baraf ah (waxybaaha kala duwan ee caruurtu sameyso markey ciyaarayaan dalka Iswiidhen). Dhaqanka iswiidhishka ayaa yaraanteeydiiba noqday qeyb nolasheyda ka mid ah taasoo raadkeedu wali nolosheyda saameyn ku leeyahay. Dhibaatadu waxey ka taagneyd inaanan wali ku noqon Soomaaliya taasoo wiiqday aqoonta aan u leehay afka soomaaliga.
Afka soomaaligu waa af qaasa. Xataa qofka ku hadla soomaali ku filan kaasuu dadka wax ugu sheegi karo, kula munaaqishoon karo isla markaana wada hadalna ku sameyn karo haddana ma noqanayo af ku filan qofka si uu qeyb uga noqdo faca isaga ka weyn maadaama ay ku hadlayaan af soomaali heerkiisu aad u sareeyo. Arintan ayaa keeneysa in dhalinyaro soomaali ah oo badan oo ila mida ay ka hor iman karaan caqabado keeni kara iney dareemaan in dadka waaweyn ee soomaalida ahi aysan daneyneyn iyaga. Dalkan Iswiidhen iminka waxa jira farqi weyn oo u dhexeeya dhalinyarada iyo waalidka ama dadka waaweyn.
Anigaa qiraya in culeys badani hor taagan yahay dhalinyarada iyagoo dareemaya iney cidlo haahaabayaan. Waxan marar badan dareemaa inaanan ka mid aheyn bulshada dalka Iswiidhen, in kastoo aan marka dhan walba laga eego aan ahay iswiidhish sida dhalinta u dhalatay dalkan. Dareen kaa la mida ayaa iga heysta dhinaca soomaalida maadaama aanan ku hadlin af soomaali igu filan, aan xirto dharka dhalinyarada dalkaani ay xirtaan isla markaana aan u dhaqmo si ka duwan faca iga da’da weyn ee soomaalida ah. Waxan mararka qaar ka baqaa in faca waalidka ay u arkaan inaan lumineyno dhaqanka soomaaliga iyo islaanimada marka aanu wax badan ka qaadano dhaqanka iswiidhishka. Laakin ma aha wax iska hor imaanaya inaad adigoo ah iswiidhish-soomaali haddana sharafto meesha aad ka soo jeedo ee ah soomaali iyo diintaada. Qasab ma aha inaad cilmaani noqoto sababtoo ah inaad ku nooshahay dal cilmaani ah.
Ujeedadeydu ma aha in la iloowo dhaqanka soomaaliga. Waa in la dhowraa dhaqanka soomaaliyeed, hiddaha iyo caadada maadaama aynu nahay dad soomaali ah. Haddana waxan meesha ka maqneyn in la ogaado in dhaqanka iswiidhishku qeyb muhim ah ka ciyaarayo nolosheena, qaas ahaan dhalinyaradeena soomaaliyeed ee ku koraya Iswiidhen. Waxaan jeclaan lahaa in faca naga weyni u soo dhoweeyo dhaqanka iswiidhiska sida dhalinyarada oo kale. Dhibaato ma ahan in qofku yahay iswiisdhish-soomaali taasina sharaf u tahay dhaqankeena isla markaan waxey taasi cadeyneysaa sida weyn ee dhaqanka iswiidhishku raadka inoogu yeeshay.
Ha noolaato Soomaaliya, ha noolaato Iswiidhen!
Översättning: Samme Bogad
I kväll, liksom många andra kvällar i veckan kommer mängder med barn och ungdomar till Somalilands Förening i Malmö. Där spelar de pingis, tv- och datorspel, tecknar, snackar och har det allmänt roligt.
I tisdags träffades en arbetsgrupp av unga i föreningen och började planera för en ungdomsförening. Tyvärr var det ingen tjej med, men de kommer så småningom. Det viktiga nu är att äntligen få en stark och slagkraftig ungdomsförening som driver frågor de brinner för. När jag frågade Mohammed, Hassan, Ayanle, Ramadan och de andra vad de vill med ungdomsföreningen var det nästan rörande svar jag fick. De ville finnas för andra, yngre somalier, vara föredömen och hjälpa till med nyanlända och med läxhjälp. Men så klart kommer man också att jobba med andra projekt. I grunden handlar det om att äntligen organisera sig, skapa meningsfulla aktiviteter och ge svensksomalier en röst i Malmö och i debatten. Vi ska ses nästa tisdag och så snart som möjligt få föreningen registrerad för att sen börja jobba med innehållsfrågor. Det här kan bli hur bra och kul som helst. För killarna är fantastiska!
På grund av tekniska problem blir det ingen intervju med mig idag, har jag just fått veta. Den är preliminärt framflyttad till nästa söndag. Men närmare besked lämnas framöver.
I dag kring klockan 20.00, ungefär, intervjuas jag av Somaliweyn, deras radiokanal, i direktsändning. Somaliweyn är en av de mest respekterade somaliska nyhetsredaktionerna. Så här puffar de för intervjun:
Caawa iyo Somaliweyn Radio
Halkani waa Istudiyaha Gothenburg Caawa iyo Somaliweyn Live Radio ka dhageyso barnaamijyo xiiso leh 100,2 FM ee magaalada Gothenburg, Sweden iyo 100,5 ee magaalada Mogadishu Somalia. Saacada Yurubta Dhexe 18:00-21:00ama saacada Somalia 08:00-11:00 Fiidnimo.Dooda Axada: Waxaa ay ku saabsan tahay in Dowlada KMG loo fasaxo hub ama la siiyo xilagan maku haboon tahay mise kuma haboono oo ka qeeb qalaayaan Cabdulahi Sheekh Hantiwadaag iyo Afhayeenka Xisbul Islaam.
 |
Waxaa wareysan doonaa wariye Swedish ah Per Brinkemo oo aad ugu xeeldheer arimaha soomaaliya lana shaqeeyo jaaliyadaha Soomaaliyeed sida Malmö iyo Stockholm, waxaana aan ka wareysaneynaa waxyaabaha uu u qabto umadda soomaalyeed iwm |
Läs här intervju med bland annat Yassin Mahi Mallin i den danska tidningen Politiken.
Som ni vet arbetar jag i Somalilands Förening i Malmö. Det är en förening, full av liv. Det känns extra gott att skriva med tanke på gästbloggaren Qalinles inlägg om hur många föreningar snarast motverkar integrationen. I Somalilands Förening jobbar både svenskar och somalier. Och föreningen ser inte till klan. Där finns alla klaner representerade. I föreningen har vi läxhjälp till grundskoleelever, fritidsverksamhet för barn och unga, fotboll och handboll för ungdomar i Rosengårds Idrottshall, jobbsökarservice och Starta Eget-projekt, finansierat av ESF, som en svensk kvinna – Margaretha Rolfsson tillsammans med Mohammed, vår kassör, driver. Vi är på gång med en ungdomsförening där ungdomarna i stort ska sköta sig själva, med understöd av oss vuxna.
Varje helg spelar killar och tjejer fotboll och basket i Rosengårds Idrottshall
Jama är ordförande i föreningen. Han driver både egen taxi-firma, jobbar som tolk och jobbar ideellt i föreningen. Här står han vid vår källarlokal och hälsar välkommen.
Vi driver ett sk hedersprojekt där vi tar upp problematiken ”dhaqan celis”, på svenska: uppfostringsresor. Dessutom fungerar föreningen som ett slags somaliskt invandrarservice. Folk kommer för rådgivning och för att få hjälp med översättningar, med överklaganden och kontakter med myndigheter. Vi besöker dessutom två gånger i månaden Migrationsverket för informationsträffar med asylsökande somalier.
Just nu förbereder vi oss för ett fullkomligt unikt projekt i samarbete med Migrationsverket, Länsstyrelsen i Skåne och Malmö Stad. Somalilands Förening i Malmö är den första etniska förening i Sverige som kommer att stå för (en del av) introduktionen för nyanlända somalier, de som fått permanent uppehållstillstånd. Vi jobbar just nu med broschyrer, har knutit till oss fem informatörer, somalier som är väl integrerade i Sverige, som kommer vara kontaktpersoner till de nyanlända. De kommer få en grundläggande utbildning om hur samhället är uppbyggt för att bli än mer kompetenta i sitt uppdrag att hjälpa nyanlända in i det svenska samhället. Det här projektet handlar så klart om integration, om att hjälpa somalier förstå Sverige och visa på vägar in i samhället.
Jag kan säga så här: Det snurrar på rätt ordentligt. Ibland är jag nervös för hur vi ska ro allt i land. Men det finns en fantastisk vilja i föreningen att bryta all form av utanförskap, att resa sig upp ur den isolation som somalier generellt befunnit sig i. Sverige behöver somalier. Och somalier behöver svenskar. Vi hoppas kunna bygga broar mellan världarna, bygga upp mentorsystem så att svenskar och somalier får kontakt med varandra. Det behövs. Det är nödvändigt.
Mohamed är kassör och jobbar med arbetsmarknadsfrågor tillsammans med Margaretha
Margaretha Rolfson är ansvarig för föreningens jobbsökarverksamhet.
I föreningen finner medlemmarna varje dag färsk information om lediga jobb
Det är oerhört häftigt att befinna sig mitt i denna process.
Och så denna blogg… Den har har gett så många kontakter, ibland tror jag till och med hopp för många.
Det finns vägar till förändring. Det handlar bara om att våga beträda dem. I bland tror jag att det är så enkelt som att det behövs en enda stor spark i häcken, och kanske att friskt blod kommer in i ett system.
I vissa fall kanske att att någon ryter ifrån. Och att man börjar arbeta tillsammans i stället för att motarbeta varandra.
Jag tror verkligen att det handlar om att gjuta mod in i den somaliska gruppen där så mycket kompetens och vilja finns. Är verkligen glad att jag får finnas med på ett hörn i denna process.
Det finns hur många somaliska föreningar som helst. Men vad gör de för nytta?
Ett flertal av de olika föreningarnas lokaler används endast för att spela kort och reproducera gamla normer och värderingar från hemlandet. Ofta diskuteras de senaste händelserna i Mogadishu som egentligen är ointressant då man är i Sverige.
Istället borde de användas till att ge somalier samhällsinformation för att förbättra integrationen in i det svenska samhället.
Det menar Qalinle Dayib, civilekonom och anställd i Kristianstad kommun.
Tänker allt oftare att somalier är afrikas svenskar. Vi är i alla fall mer lika än vi tror. Min bild av somalier är att de som svenskar är ganska tystlåtna – bland främlingar. De gör inget stort väsen av sig. Precis som svenskar uttrycker somalier inte alltid sin innersta mening. Frågar jag om något, vad personen tycker blir svaret ofta: ”Det är bra”. Men jag anar att det finns mycket mer – och annat – bakom de tre orden.
Trots att Sverige ses som ett land av individualister är vi rädda för att sticka ut. Vi är en konsensuskultur. Söker hela tiden gemensamma lösningar. Är inte somalier också rädda för att sticka ut, att bryta mönster, känsliga för vad andra tycker?
Är inte somalier som svenskar konflikträdda? Kanske ska man inte påstå något sådant med tanke på att Somalia levt i konflikt i snart 20 år. Men krig är ändå krig, en extrem situation som också vi en gång befunnit oss i. Trots att också Sverige har varit i långa krig har vi väl ändå ett slags folksjäl. Eller?
Om svenskar sägs att vi är stela, lite reserverade, tysta. Rent av tråkiga. Jag retar mig ofta på den bilden. Känner inte igen mig själv. Men inser ändå att det ligger en del i generaliseringen.
Somalier är stillsamma, lugna, inte särskilt yviga. Som vi. Kanske inte stela, men lite tillbakadragna. Men det kanske beror på erfarenheterna de har av kriget och livet i exil. Jag kan inte bedöma det.
Vi delar en annan likhet. Somalier som svenskar håller sig gärna helst till sin egen grupp. Kan de vara en förklaring till den ömsesidigt bristande integrationen? I kombination med en viss återhållsamhet och försiktighet leder det till att vi sällan möts. Vi lämnar varandra i fred.
Men lika barn leka bäst. Vi borde passa ihop.
Det finns skillnader mellan svenskar och somalier men kan inte frigöra mig från tanken att somalierna är afrikas svenskar.
Är det därför jag trivs så bra i somaliska miljöer?
Abdi och jag på Migrationsverket
Det ser ut som om vi står i en kyrka, men bilden är från Migrationsverket i Malmö. AbdiHakim och jag var där i går och informerade asylsökande somalier om vår förenings arbete, men delgav också en viss grundläggande kunskap om Sverige.
Jag vågar påstå att jag dagligen lär mig något konkret nytt om villkoren för somalier som kommer hit. Efter att jag nämnt att det är värt att söka kontakt med svenskar och inte bara hålla sig till sina egna, kanske våga flytta till mindre orter, såvida de nu får uppehållstillstånd i Sverige, i alla fall andra orter än Malmö som knappt klarar fler nyanlända, frågade en man:
– Hur är det ute på landsbygden? Jag är rädd att man blir ensam och tvingas frysa där.
Och det slog mig brutalt att han så klart bär med sig bilden av landsbygden från Somalia. Där finns inget rinnande vatten, ingen el, ingen modernitet över huvudtaget. Och om den svenska landsbygden ser ut som den somaliska, varför kulle han vilja flytta dit? Han skulle i så fall riskera frysa häcken av sig utan el och värme.
Hur mycket känner tjänstemän till om vilken värld somalier kommer från? Man vet att det är krig i Somalia, och säkert finns de dem som vet mycket om landet. Men troligtvis inte många. Många till synes små detaljer påverkar de nyanlända. De kommer med sin kappsäck och styrs av tidigare erfarenheter. Tänk om det är så att oviljan hos många nyanlända att bosätta sig där möjligheten att få jobb är större än i Malmö, Stockholm och Göteborg, beror på att man tror att livsvillkoren är helt annorlunda på mindre orter.
Visst förstår jag att det sociala nätverket är viktigt och i hög grad styr valet av var man vill bo. Men kanske kanske spelar en sådan här bristande kunskap också roll i valet av bostadsort. Åtminstone initialt.
Den senaste tiden har somalier trätt fram och offentligt stått upp för demokrati och mot terrorism. Både enskilda somalier och nu senast, Somaliska Riksförbundet, har tagit avstånd från dels Al-Shabaab, dels de antidemokratiska krafter som agerar i vissa förorter genom att hindra unga att gå på fest och som till och med rekryterat unga till krigets Somalia. Det är något unikt vi just nu bevittnar. Något djupt beundransvärt.
De personer som nu trätt fram har länge tvekat. Inte för att de inte skulle stå för mänskliga rättigheter och demokratiska värden. Utan för att många av dem lever i en verklighet som vi svenskar inte på djupet förstår.
Säger man ordet ”somalier” associerar de flesta svenskar till krig, pirater, islamism, svält, katmissbruk, bidragsberoende, arbetslöshet och utanförskap. En massiv medial flod av visserligen i sak korrekt information men nästan undantagslöst negativ har vällt över oss och alla dem som har sitt ursprung i Somalia. Trycket inom den somaliska gruppen att inte sticka ut, att inte säga något som än mer förvärrar bilden av somalier har varit stor. Det har uppfattats som att man deltar i det många somalier uppfattat som en smutskastning av deras folk. Det är ett folk som har upplevt vad få andra har, en total kollaps av hemlandet. Det är klart att en sådan erfarenhet sätter spår i folksjälen.
Somalierna har dessutom inte någon tradition av offentlig debatt. Vem som helst inser att det då är ett stort steg att komma till ett land som Sverige där allting vrids och vänds på inför publik och att då kasta sig in i en offentlig diskussion.
Somaliernas verklighet de senaste 20 åren av en statslös nation har bidragit till att många av dem som kommer till Sverige saknar erfarenhet av myndighetsutövning. Och den som tidigare fanns, diktatorn Siad Barres, var inte alls så omfattande som den är i västländer. Interna angelägenheter hade ingen utomstående med att göra, allt sådant har alltid skötts internt inom respektive klan.
En lika viktig förklaring till att den somaliska tystnaden varit så lång är rädslan för hot och repressalier. De flesta somalier i Sverige har släktingar kvar i Somalia. Och i den somaliska kulturen går informationen snabbt från mun till mun. Rädslan för att nära och kära kvar i hemlandet ska råka illa ut har fått många att knipa mun. Vem vet vem som berättar vad till vem? Al-Shabaab är en ytterst brutal organisation som inte tvekar att använda våld. Och vi vet idag att denna islamistiska terrororganisation har sympatisörer i Sverige och i andra västländer. Med förtrogna pratar somalierna, men man sprider inte sina personliga uppfattningar till vem som helst. Ens mamma, syster, bror, morbror eller kusin riskerar annars att råka illa ut i Somalia. Detta faktum är något vi svenskar inte har någon erfarenhet av och som vi har svårt att sätta oss in i. Men det är en verklighet somalierna lever i.
Mot bakgrund av vad jag skissat är det beundransvärt att nu Somaliska Riksförbundet och många enskilda individer tagit bladet från munnen. De säger visserligen självklarheter, men ibland måste också sådana sägas. Det är viktigt både för den somaliska gruppen och det svenska samhället att det är just somalier som står upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Det tvättar bort bilden som många svenskar har av somalier som ett märkligt anonymt folk som till största delen består av presumtiva terrorister och antidemokrater.
Demokraterna är i majoritet. Och när en börjar tala vågar fler vågar träda fram ur anonymiteten. Så fungerar det i de flesta grupper. Och särskilt, vågar jag påstå, inom den somaliska kulturen. En tröskel har passerats genom ett antal modiga personer. Jag är övertygad om att fler nu kommer våga träda fram. Det kommer att förändra svenskarnas bild av somalierna. Det vinner alla på.
Somaliska riksförbundet tar nu för första gången avstånd från islamiströrelsen al-Shabab. Rörelsen har den senaste tiden bland annat stoppat hjälpsändningar i södra Somalia, och mannen som attackerade tecknaren av Muhammedkarikatyrerna hade kopplingar till al-Shabab. Läs mer här.
Idag tog jag bilen till Tomas som hjälper mig och Somalilands Förening i Malmö med vår hemsida. Jag hade med mig en av mina söner i bilen, Theo, 7 år. Han hör mig ofta prata om Somalia och han träffar mängder med somalier. Han ser Ahmed, som jag skrivit om bok om och som periodvis bott hos vår familj, som sin storebror. Theo har till och med gjort en egen ”bok” om Somalia och han frågar ofta om landet.
På vägen till Tomas frågade han massor om Somalia och varför det är krig och jag försökte som vanligt förklara så gott jag kan.
På vägen hem sa jag till Theo att jag ville lyssna på P1:s Studio ett där Yassin Mahin Mallin bland flera andra skulle medverka och diskutera Somalia. Jag bad honom vara tyst så jag kunde lyssna koncentrerat. Theo var tyst, men var så klart inte så koncentrerad på allt vuxensnack. Någon i radioprogrammet berättade att det under sex månader var fred, 2006, när det islamska domstolarna för en kort tid hade herraväldet i Mogadishu.
Min son, som säkert satt i andra tankar och tänkte på hur kul han haft under dagen med Tomas barn hörde antagligen orden ”Somalia” och ”fred” i samma mening. Och han skrek plötsligt till i bilen:
– PAPPA, FRED! FRED! DET ÄR FRED I SOMALIA. JAG HÖRDE DET PÅ RADION. PAPPA, DET ÄR FRED I SOMALIA!”
Jag kände mig så ohyggligt grym när jag var tvungen att förklara för honom hur det ligger till. När jag hade gjort det lät han så besviken.
Men ändå, jag är så glad att min lille rågblonde pojke växer upp med känslor och empati för somalierna och landet de kommer ifrån.
I morgon fredag den 8 januari, mellan kl 16.10 och 16.35, medverkar Yassin Mahin Mallin i P1:s samhällsprogram STUDIO ETT. Han och andra gäster kommer att diskutera AlShabaabs inflytande i Sverige.
Somalier är ett folk och tillhör en nation. Vi har nästan allt gemensamt och mycket få olikheter.
Anarkisterna håller förstås inte med. De säger:
”Det är fel! Vi tillhör olika klaner.”
Som om inte det var nog kan de inom sina egna klaner säga:
”Vi tillhör olika underklaner.”
Men vilka klaner vi än tillhör är vi alla somalier från en och samma nation. Hela världen inklusive våra grannländer ser oss just på det sättet. Den som inte kan se de många likheterna utan bara de små skillnaderna talar om för världen att vi är splittrade. Först när vårt folk växer förbi klanväsendet och tror på nationen, först då kommer vi att lyckas bli en nationalstat som världen kan respektera. Först då kan världen tillåta oss att ta vår rättmätiga plats på världsarenan.
Den som tror att en stat kan formas genom klanvälde lever i en drömvärld, Klaner driver boskap till betesmarker – de bildar inte regeringar. Regeringar formas av patriotiska personer som tar ansvarar för sin nation – hela nationen.
Läs fortsättningen på Yassin Mahin Mallins upprop till det somaliska folket.
Det är mycket Somalia och somalier i media nu. Det mesta elände. Är det något som behövs just nu är det en samlande kraft som uppmuntrar demokratiskt sinnade individer, en organisation som driver frågor som berör svensksomalierna och som utgör en motkraft till dem som skapar mediabilden av somalier som självmordsbombande, stenkastande jihadister och fest- och glädjedödare.
En somalier försöker spränga ett plan, en annan gör ett attentatsförsök hos den danske tecknaren Westergaard, en tredje hotar konstnären Lars Vilks. Unga killar rekryteras från Sverige och andra västländer till kriget i Somalia och en del religiösa tokstollar i Rinkeby och på andra platser försöker hindra vanliga människor från att dansa och gå på fest och ha roligt. Osv. Suck
Jag kan verkligen förstå de som säger: Vad fa… gör ni här om ni inte accepterar de demokratiska spelreglerna. Dessa dårar förstör så mycket för alla de människor som kom hit för att få en fristad och som gör allt de kan för att dels anpassa sig till den verklighet vi lever i här i Sverige, dels försöker bidraga med sina erfarenheter och kunskaper till Sverige.
Nästan lika illa är alla de halalhippies som inte ens vill diskutera de problem och nya situationer som faktiskt uppstått i och med invandringen, alla dessa ”fina” människor som stämplar dem som är oroade över utvecklingen som rasister. Att bli bekymrad och känna osäkerhet inför ”det nya Sverige”… det är väl inget annat än ytterst mänskligt. Jag vägrar blunda för problemen lika mycket som jag vägrar generalisera som många bloggare och andra tyckare långt ute på högerkanten gör när man drar alla invandrare över en kam. Jag brukar säga: Det är en demokratisk rättighet att vara emot invandring. Och det måste väl anses vara fullt normalt att, som det brukar heta, vilja värna fosterlandet.
Men om man värnar Sverige om än man är emot invandring kan man inte göra något mer improduktivt än att gräva ner sig i en skyttegrav, kasta skit och gnälla över bristande integration. Vilket man möter när man surfar runt på vissa bloggsidor. Vad leder det till annat än spänningar och konflikter som riskerar att få förödrande konsekvenser för ”fosterlandet”.
Syftet med att starta Brinkemobloggen var att belysa olika sidor av integrationsproblematiken: att lyfta fram individer ur ett folk – somalierna – som flytt helvetet men som är så märkligt anonyma i Sverige. Det enda som rapporteras är just bara elände. Jag ville visa andra aspekter, humanisera somalierna. Pretentiöst, kanske, men åtminstone väl menat.
Syftet var också att visa att man kan vara, och jag hatar ordet, men i brist på annat – invandrarvänlig – utan att förneka kulturella skillnader och problem och utmaningar som stor invandring för med sig. Man kan vara humanist och ändå realist.
Antalet somalier (födda i Somalia eller barn till somalier) i Sverige motsvarar idag närmare en medelstor svensk stad. Men man saknar en stark riksorganisation som kan samla medlemmarna. Är det något som behövs just nu är det en samlande kraft som uppmuntrar demokratiskt sinnade individer, en organisation som driver frågor som berör svensksomalierna och som utgör en motkraft till dem som skapar mediabilden av somalier som självmordsbombande, stenkastande jihadister och fest- och glädjedödare.
Titta noga på bilden. Se denne plågade man som håller sin yngsta dotter i famnen. Han har många barn. Men ett av dem, hans dotter Aisha, mördades den 27 oktober 2008.
Hon stenades till döds.
Stening av människor hade tidigare aldrig förekommit i Somalia. Aisha var den första i Somalia som mötte detta öde.
Idag lever hennes familj i Sverige, men sorgen, sorgen efter dottern tvingas de dagligen leva med.
Nedan följer en kort text av en människorättsaktivist som vill vara anonym, på grund av risken för hot. Skribenten tvingades också fly Somalia på grund av hot från Al-shabaab.
”Hösten 2008 skedde stening för första gången i Somalia. Den 13-åriga flickan Aisha Ibrahim – som anmält att hon våldtagits stenades till döds inför publik. Brottet? Hon ansågs av den islamistiska terrorgruppen Al-shabaab ha begått äktenskapsbrott.
Idag lever den döda flickans pappa och syskon i Sverige.
Jag har många gånger talat med flickans pappa och broder, både i flyktingläger i Kenya och sen de kom till Sverige. De mår bra idag, men sörjer dagligen sin dotter och syster.
Det var den 27 oktober 2008 som Ibrahim Dhuhulows dotter stenades till döds. Det skedde inför 1000 åskadare på en idrottsarena I Kismayo I Södra Somalia. Flickan grävdes ner I en grop tills bara huvudet stack upp ovan jord. Intill hade två lastbilar med stenar körts fram för den kommande steningen.
Ibrahim Dhuhulow lever ständigt med flickans sista ord ringande I sina öron. Hon ringde dagen före avrättningen och sa:
– Pappa, jag kommer att dödas I morgon.
Ibrahim blev fullkomligt fötvivlad och frågade: Varför?
Aisha, räckte luren till en av de vakter som hade låtit henne ringa pappan.
– Det är sharialagen som gäller.
Eftersom Ibrahim Dhuhulow tillhör en minoritetsklan stod han hjälplös. Ledarna för hans klan saknade vapen och det var därför omöjligt för dem att göra ett fritagningsförsök av flickan. Själv befann han sig långt ifrån platsen, I ett flyktingläger I Kenya.
Efter avrättningen av hans dotter talade han med media och uttryckte sitt motstånd mot Al-shabaab och deras införande av sharialagar I Somalia. Han fick då mängder med hot från anhängare till terrorgruppen som också levde i lägret.
Flera vittnen har berättat för mig att medan steningen pågick skickades sjuksköterskor fram för att kontrollera om flickan ännu levde. Man lyfte upp henne och konstaterade att hon fortfarande levde. Man grävde då återigen ner henne och lät steningen fortsätta tills hon dog. Stening i sig är fuktansvärt, men ingenstans står i Koranen att man får stena barn.
Aishas död kan förklaras med att hon var flicka då det somaliska samhället anser att flickor och kvinnor inte tillhör någon klan. Hon var utom räddning eftersom hon tillhör en minoritet som saknar inflytande och resurser att skydda sina medlemmar. Ibrahim Dhuhulow och hans familj fick i år asyl I Sverige. De har numera det skydd som många män och kvinnor I Somalia saknar. Låt oss aldrig glömma Aisha!”
Nedan en film från Youtube med intervju av vittnen och föräldrar till Aisha.
I måndags var jag i Rinkeby på en somalisk fest. Det var härligt att se de unga männen och kvinnorna dansa somaliska folkdanser tillsammans. Kvällens stora överraskning var att socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin dök upp på festen. Mona Sahlin höll också ett kort tal där hon sa:
”Ibland kan kampen för mänskliga rättigheter handla om rätten att få dansa och ha roligt utan att att bli hotad eller rädd för extremister”.
Skälet till att Sahlin kom till festen var att en del extrema muslimer i Rinkeby har förhindrat ungdomar att anordna fester i Rinkeby Folkets Hus. Med sin närvaro markerade Mona Sahlin att samhället inte tolererar att några utser sig till moralens väktare och begränsar ungdomarnas frihet.
Det märktes att särskilt kvinnorna på festen uppskattade hennes närvaro.
På vägen hem pratade jag och mina vänner om varför vi alltid förknippar Somalia med krig, religiös extremism och pirater. Vi var överrens om att vår bild har påverkats av mediernas rapportering.
Problemet är att även i Sverige har några få högljudda islamister givit intrycket av att somalierna är fanatiskt religiösa och gärna isolerar sig. Det vi såg på festen var att den bilden inte stämmer. Denna bild av en glad, öppen och festande somalisk kultur behöver också förmedlas.
Jag hoppas att fler somalier som Kadaffi Hussein som trots trakasserier anordnar fester, eller Yassin Mahin Mallin, som offentligt kritiserar extremisterna, fortsätter att göra sina röster hörda.
Text: Cheko Pekgul
Foto: Mats Engström
Brinkemobloggen har bara funnits i lite mer än en och en halv månad men fått en rivstart. Bloggen har haft närmare 2000 besökare på denna korta tid. Och de som tittar in hit läser noggrant, genomsnittstiden på bloggen är 25 min och 50 sek. Det är en evighet på nätet. 
Svenska Dagbladets Per Gudmundson har hyllat Brinkemobloggen och gästbloggaren Yassin Mahin Mallins text ”Vi måste stoppa extremisterna” har lett till två debattartiklar, en i Expressen och en i Katrineholmskuriren.
Jag tackar alla gästbloggare, kommentatorer och läsare. Under några dagar tar jag ledig, men vi ses, hoppas jag, efter helgen.
GOD JUL!
önskar Per Brinkemo
Somalier har varit dåliga på självkritik, antagligen för att vi känner oss så utsatta. Vi har förlorat allt, vårt land, vår identitet, våra vänner, släktingar, vår kultur. Vi är främlingar i en massa länder runt om i världen och vi har numera svårt att veta vem vi är, som folk. Det skriver gästbloggaren Ibrahim Nur, anställd på Kommunal i Göteborg och vice ordförande i Somaliska Riksförbundet.
Flera gästbloggare jobbar just nu med texter. Jag välkomnar än fler. Har du något du vill skriva om kring integration i allmänhet och somalier och somalisk kultur i synnerhet, skriv till mig: per.brinkemo@swipnet.se
Bild: Wikipedia
Särskilt intressant är det med svensksomaliska skribenter, men så klart också andra. Kravet är att ni har något vettigt att säga. Jag tar mig rätten att avgöra om det kan och ska publiceras.
Efter Yassin Mahin Malis text här på bloggen ringde Expressen och bad honom skriva på tidningens debattsida. Se Yassins exempel som en inspiration.
Så slå dig ner vid datorn, frige kreativiteten och skriv en intressant text för bloggens läsare, som blir allt fler.
Precis som Yassin skrev i dagens Expressen kan attentatet i Mogadishu 3 december bli början på nåt nytt. Somalier, som länge varit tysta börjar nu höja sina röster. I England har en grupp snabbproducerat en sång mot Al-shabaab och fanatism, en sång som säger, VAKNA UPP, STå UPP till kamp mot en form av islam som somalier egentligen inte känner igen. Många har för länge varit tysta, ofta av rädsla, kanske upptagna av alla de nya bekymmer som mött dem i exil. Men nu börjar alltså röster höjas, och det gäller att vi som inte är somalier men som önskar fred och demokrati i Somalia och integration av somalier i Sverige ger dem vårt stöd.
Sången är på somaliska, så klart, och för oss som inte talar språket är det svårt att förstå. Men ändå; lyssna till denna sorgesång över dådet i Mogadishu och uppmaning till kamp mot extremism. Bara det faktum att man vet vad den handlar om ger tröst och hopp. (skippa introt som är en minut långt)
Läs Yassin Mahin Malis utmärkta debattartikel i dagens Expressen
091220: Vi somalier måste bekämpa terrorn – Debatt – Expressen.se.
Jag fick idag bilder på protester från Rinkeby där demokratiska somalier protesterade mot Al-Shabaab och extremism. Rapporterna säger att än fler hade velat vara med, men att många inte vågade på grund av rädsla för repressalier.
Till vänster längst fram, Abdihakim Aden Ali, min walaal (broder) och till höger Margaretha Rolfsson som jobbar i föreningen. Övriga är från Vaggeryd kommun.
Idag hade vi i den somaliska föreningen i Rosen-gård studiebesök av tjänstemän från Vaggeryd, en småländsk kommun på ca 13 000 invånare, söder om Jönköping. De har på några år tagit emot, om jag nu minns rätt, runt 200 somalier. Jag, Abdihakim liksom Margaretha Rolfson (som jobbat i flera år i föreningen) berättade om hur vi jobbar, och om det somaliska folket, vilka behov som finns och vilka de vanligaste problemen, stötestenarna är när somalier ska integreras i Sverige. Föreningen bjöd på somalisk mat, sambosa, ris och kyckling. Svenskar i gemen, det är inget att hymla om, står handfallna inför somalier. Det är inte konstigt. Den somaliska kulturen är speciell, annorlunda. Somalia är Afrikas mest utpräglade nomadkultur. Lägg därtill krig och kollaps av all form av offentlig administration. Klanen betyder allt, är en nödvändighet för överlevnad. Den är somaliernas socialförsäkringssystem.
Sambosa, trekantigt knyte med underbar fyllning av kött eller grönsaker
Det är inte lätt att släppa det tänket för en somalier. Och det är inte lätt för svenskar som vant sig vid ett oerhört avancerat och byråkratiskt system att möta somalier. Det är bara så att kunskap om varandra måste spridas, broar byggas och förståelsen ökas för ”den andres” syn på samhället. Man kan naturligtvis göra som många svenska bloggare gör, sticka huvudet i sanden, kasta skit och sitta framför datorn och gnälla över bristande integration. Men om vi nu har en massa folk från andra länder här i Sverige är det banne mig det mest kontraproduktiva man kan göra om man nu, som man säger, värnar om Sverige. Avstånden kommer bara att öka, konflikterna likaså. Så, upp ur skyttegravarna, lägg ner vapnen, skapa kontakter, försök förstå. Det är den enda vägen att gå.
Efter ett par timmars möten tog jag gruppen från Vaggeryd på en kortare promenad i Rosengård. Bara för att ge en känsla för området.
”Två svenska insatser för Somalia förtjänar att lyftas fram. För det första vill jag skicka stort beröm till den gamle journalisten Per Brinkemo, som nu jobbar för en somalisk förening i Malmö, och i sin blogg lyfter fram alla de exilsomalier som inte är extremister eller islamister. Exempelvis gästbloggar Yassin Mahin Mallin från Katrineholm, och varnar för jihadismen inom den egna minoriteten…
…Brinkemobloggen har fler tänkvärda och välformulerade inlägg, som både ger bakgrund och – trots allt – hopp.
Efter några års surfande på somaliska sajter kan jag inte annat än jubla över initiativet. Svensksomalierna behöver verkligen ett vettigt fönster mot Sverige. Frågan är varför det dröjt så länge. Kanske har det att göra med att somalierna har en i främsta hand muntlig tradition. Somalia fick sitt skriftspråk först 1972, och det informationsflöde som går från mun till mun skiljer sig därmed ganska radikalt från det ganska blygsamma textflödet, tyvärr. Mycket snack och lite bloggande, alltså. Men nu har det alltså blivit bättre…”
Läs ledarskribenten Per Gudmundsons bloggartikel i dess helhet
Det kom en kommentar apropå Yassin Mahin Mallins text: ”Vi måste stoppa extremismen”.
”Vad förvånad jag blev, när jag kom hit. Finns det somalier som inte är extremister och islamister och som längtar efter demokrati och humanism? Ska besöka oftare denna blogg för att veta mera.
Jag vet att denna uppfattning om somalier är vanlig. Men stor respekt, kära kommentator, att du skrev och visade på vilja att ta till dig nya intryck. Folk generellt associerar somalier till pirater, krig, svält, klanstrider, katmissbruk… en massa negativt. Det är inte konstigt att man får dessa associationer med tanke på situationen i landet. Men somalier som folk är extremt intressant, det är ett folk med en rik historia, men med en fruktansvärda erfarenhet av en fullständig statskollaps. Det är få folk som gått igenom något liknande.
I mina ögon är somalier ett folk som generellt sett är lätt att tycka om; generöst och vänligt, begåvat och vackert. Somalierna har en kort tid i Sverige och Väst. Det tar tid att finna sig en plats.
Få moderata somalier träder fram i debatten. Det beror bland annat på klantänkandet, på rädslan att svika sin egen grupp och ses som svikare. Kanske också på dåligt självförtroende, inte minst språkligt eftersom andra generationen som lärt sig svenska inte ännu är tillräckligt gammal. Men jag tror, även om jag inte själv är somalier, att tiden är mogen nu, och det var därför jag startade denna blogg. Det finns mängder med somalier som är fullkomligt underbara människor med tankar om samhället och livet som kan bidraga hur mycket som helst till ett ännu bättre Sverige. Och det är viktigt att dessa får ett forum så att folk inser, precis som kommentatorn, att det finns gott om kloka demokrater i den somaliska gruppen, människor som är precis lika upprörda som svennar över extremism. De har bara inte synts till i debatten. Och finns man inte i media är det som om man inte räknas eller ens finns.
Tack kära kommentator för ditt inlägg, som blottlade den okunskap som är rådande. Men också ditt mod att lyssna och förstå och ta till dig ny kunskap.
Det var STORT!
Per Brinkemo, människa
Jag jobbar i en förening som heter Somalilandföreningen. De som startade den tillhör klanen Issac. Den finns framför allt i norra Somalia, i den del som har utropat sig till en självständig stat. Innebär det att jag är en Per Issac? För en svensk låter det här konstigt eftersom svenskar inte har erfarenhet av klan. Men många somalier tänker eller misstänker att jag framför allt är en supporter till Isaac-klanen. Det stämmer inte. Jag är inte heller Per Darod eller Per Hawiyee. Om jag är något är jag Per Midgaan. Varför? För att mina sympatier framför allt ligger hos den förtyckte. Migdaan-klanen är en klan som utstått mycket lidande i Somalia, diskriminerats och förtryckts.
Men jag är inte heller Per Midgaan. Jag är Per – människa. Punkt. Jag ser inte till klan. När jag möter en människa söker jag just m-ä-n-n-i-s-k-a-n. Kön, hudfärg, nationalitet, religion. Vad är det, om inte utanpåverk? Vi är alla först och främst människor. Alla dessa etiketter, det är de som sätter gränser för umgänge och förmåga till empati.
Föreningen jag jobbar i består av Isacc, men också av Darod, Hawiyee, Midgaan och de andra klanerna.Föreningen är klanöverskridande. Och det är fantastiskt! Det är det som gör det stort att jobba i föreningen. Det är därför jag är där. Där är somalier, svennar, kristna, muslimer, svarta, vita, män, kvinnor, nyanlända, gammelsvenskar, asylsökande, unga, gamla, analfabeter, akademiker. Föreningen är en spegelbild av Sverige. Och precis så ska det vara.
Jag hoppas och ber att somalier, oavsett om de bor i Ogaden, Kenya, Somaliland, Puntland, södra Somalia eller någon annanstans ska få leva i fred och välstånd. Så snälla, gör inte klan av mig och mitt engagemang. Gör mig inte heller till överdrivet mycket svensk. Jag är präglad av svensk kultur, men jag är framför allt människa. Det räcker gott så.
Yassin Mahin Mallin
Rekryteringen av unga somaliska män till Al-Shabaab är en katastrof. I Somalia orsakar de kaos och död – som nu senast när en dansk medborgare begick en självmordsattack på en examinationsfest för blivande läkare i Mogadishu.
Om vi somalier tillåter denna extremism kommer vi att få ännu större problem i de nya länder vi lever i.
Vilken bild får inte svenskar, danskar och andra västerlänningar av oss som fått en fristad i Europa och Usa? De börjar snart tro att alla somalier är extremister?
Det skriver Yassin Mahin Mallin, informatör och samordnare på Viadidakt i Katrineholm.
Han vädjar till alla kloka somalier och till svenska myndigheter att samla sig till kamp mot extremism och för integration i det svenska samhället. Read the rest of this entry »
Svenskar har länge förnekat kulturella skillnader.
Av rädsla för främlingsfientliga krafter.
Det menar Aje Carlbom, social-antropolog på Malmö högskola:
– Kultur har varit reducerad till sång, mat och dans. Men skillnaderna mellan kulturer är större än så”.
För tretton år sedan flyttade forskaren och antropologen Aje Carlbom med sin familj från Lund till Rosengård i Malmö för att bedriva fältarbete för sin forskning.
– Jag ville förstå varför så många nyanlända hade så svårt att integreras i det svenska samhället.
Hans grundtes inför flytten var att misslyckad integration framför allt berodde på diskriminering från svenskarnas sida, att svenskar stängde ute nyanlända. Men hans tes föll till stora delar samman efter en tid i Rosengård.
– Fast min disciplin, socialantropologin, tar sin utgångspunkt just i människans olikheter, och det här låter kanske konstigt, hade jag inte förstått hur betydelsefulla kulturella skillnader är mellan folk.
Läs fortsättningen på min intervju i Sydsvenskan från hösten 2008 med Aje Carlbom.
Det är en liten bild av hopp från Somalia.
Dagen då även invånarna i Mogadishu fick nog.
I går tågade de ut på gatorna och protesterade mot våldet.
Det ska gå långt innan somalierna vågar sig ut på Mogadishus gator för att demonstrera mot något som varit vardag i snart 20 år. Det ska gå ännu längre innan de vågar höja sin röst mot al-Shabaab-milisen, den islamistiska grupp som nu kontrollerar stora delar av landet.
Läs mer av Expressenjournalisten Mats Larssons utmärkta artikel.
Brukar snacka en del med Abdi Jama som hör till den somaliska förening jag jobbar i. Han är en cool kille, älskar fotboll, framför allt Barcelona och är tränare i ett lag som jag just nu inte minns vad det heter. Han har en förmåga för ”oneliners”. Som typ, när vi pratade om den islamistiska terrorgruppen Al-Shabaab som terroriserar Somalia och än mer förvärrar situationen.
– Det finns en bok, en Koran, sa han. Men dom där killarna (al-shabaab, min anm.) har tolkat den för många gånger.
Den är bra, mycket bra!
Och han tjatar alltid på mig att åka till Italien och skriva om hur alla de somalier (och andra) som kom dit som första land i Eu och därför inte får uppehållstillstånd i Sverige och tvingas återvända enligt Dublinförordningen.
– Där är ett helvete. Fattar du att Sverige skickar folk till Italien som inte får någon som helst hjälp. Folk sover på gatan, är totalt övergivna, får inga bidrag, ingen hjälp, inte tak över huvudet.
Och så brukar Abdi Jama föreslå att vi åker dit och gör reportage. Jag kan tyvärr inte göra det, men jag kan blogga om det. Är det nån som har bilder på hur somalier lever uteliggarliv i Italiten. Snälla, skicka dem till mig!
Hon bestämde sig för att till varje pris förstå det svenska sättet att organisera livet.
Det tog sin tid.
I sitt arbete vid Eslövs kommun hjälper Afrah Hussein flyktingfamiljer att förstå det svenska och svenskar att förstå andra kulturer.
Allt var annorlunda.
Bemötandet, hur man klär sig, maten, språket, förhållandet mellan individ och grupp, synen på uppfostran, skolan Det var en chockartad upplevelse.
Afrah Hussein kom till Sverige 1989 från Somalia i östra Afrika med man, två barn och ett i magen. Plötsligt var hon bland människor som varken såg ut eller talade samma språk som hon.
– Jag hade varit så upptagen med själva flykten att jag inte funderat på hur det skulle bli när vi kom fram. Det var en skrämmande upplevelse att plötsligt stå där på Arlanda och inse att jag var annorlunda – och utanför.
Allt det invanda, hem, vänner, jobb, sammanhang var borta. Och Afrah Hussein frågade sig gång på gång: ”Varför händer detta mig?
Läs mer från min intervju med Afrah i Sydsvenskan förra året.
Ayoub Chibli är imam på Islamic Center i Malmö. Jag har intervjuat honom flera gånger, både för tv och tidningar. Vi har med åren blivit goda vänner och vi träffas nu och då, äter lunch och samtalar. Ayoub är palestinier från Libanon, och en i mina ögon mycket klok man som jag lär mig mycket av.
I hans arbete i moskén, där han bland annat är familjerådgivare möter han ofta föräldrar som är förtvivlade över att de känner att de tappar greppet om sina barn. Många mammor och pappor har växt upp under förhållanden där de vuxnas ord är lag. Man säger inte emot sin pappa och mamma. Än mindre gör man det mot läraren.
– Näst Profeten själv är läraren den som man har störst respekt för, brukar Ayoub säga.
Och i Libanon, där Ayoub gick i skola ö-v-e-r-l-ä-m-n-a-r föräldrarna barnen i skolan och lärarens hägn. Man liter fullständigt på att läraren inte bara förmedlar kunskap, men fostrar goda karaktärer och får barnen att lyda. Ofta med tillhygge. För så är det, många som kommer till vårt land är uppfostrade med fysisk bestraffning.
Islamic Center i Malmö
Och så kommer människor till Sverige, sätter sina barn i den svenska skolan. De möter kanske Lisa, fröken och 24 år. Hon är klädd på ett sätt som är helt annorlunda än de lärare föräldrarna en gång hade. För somliga kan hennes kläder upplevas som provocerande fast hon i svenskens ögon är helt normalt klädd. Lisa pratar om föräldraengagemang, om elevinflytande och demokrati. Om vikten av levande kunskap, om att våga ifrågasätta och pröva sig fram, allt för undvika död kunskap men på djupet förstå det man läser.
Nu för tiden filmas nästan allt. Och läggs ut på You Tube. Så också det fruktansvärda som hände i Mogadishu förra veckan.
Är du känslig, titta inte på denna film.
I torsdags satt jag i en restaurang tillsammans med några somaliska kolleger där vi under lunchtid pratade om allt möjligt. Just som vi hämtat maten fick en av kollegerna ett sms från Mogadishu som meddelade att en självmordsbombning just ägt rum på ett av det större hotellen i Mogadishu.
Senaste kommentarer